Hazelius får sin idé

När Artur Hazelius, Skansens grundare, sommaren 1872 vid stranden av Dalälven ser en syn som han sett flera gånger tidigare, hur det kära dalfolket lägger ut sina kyrkbåtar för att fara till högmässan i Leksands kyrka, blir han varse att man blandat upp sina fina gamla dräkter med moderna plagg.

Han förstår, att något som han ansåg vara ovärderligt höll på att gå förlorat och från den dagen började han sitt samlande. Först gällde samlandet dräkter.

Redan året därpå kunde han slå upp portarna till ”de skandinavisk-etnografiska samlingarna” på Drottninggatan i Stockholm och hans revolutionerande museiidé var född: Att återskapa historien genom hela interiörer med både föremål och människor. De senare i form av vaxdockor. I dessa första interiörer var både föremålen och dräkterna som vaxdockorna bar hämtade från Dalarna. När Hazelius knappt tjugo år senare öppnade Skansen stod Morastugan i centrum och i både dräkter, dans och musik var det Dalarna som dominerade.

Dalarna på Skansen

En dråplig skildring av Dalarnas betydelse för Skansen står att läsa i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ” Journalisten” där han berättar om ett skansenbesök  tillsammans med dalkullan Britta:…”Längre bort på torget stod ett lag spelmän och ett folkdanslag från Dalarna uppställda. Rättvikskullor i toppiga blå mössor och tvärrandiga förklän, Gagnefkullor med rödblommiga schalar, Flodakullor med sina långa hättband, Älvdalskullor med skogmörka dräkter, Svärdsjökullor och Nåskullor i blandning väntade vid banan för att dansa. Ett långt bröllopsfölje av masar och kullor tågade förbi salubodarna bort till kyrkan för att viga ett brudpar. I salubodarna sålde dalkullor vykort av kullor, dalpilar och blå och röda dalhästar. En kulla sköt i en barnvagn en nyfödd, som hade en dalhätta på huvudet. Det vimlade av kullor som Britta kände. Vi gick en liten bit och kom in i ett husgytter  där stugan var från Mora, loftboden från Nås, eldhuset från Sollerön, hackstugan från Orsa och nyingen  från Dalarnas finnskog. Platserna hette Orsakullen och Moragården. Majstången som stod klädd från år till år var från Rättvik. Och björnarna vi nyss  sett  hade varit från Lima.”
”Är det Dalarnas dag i dag?” Frågade jag Britta.
”Inte mer än annars. Det vet du väl att så här är det alla dar?”

Moragården – en typisk dalagård från Ovansiljan

När Morastugan så småningom kompletteras och blir Moragården hämtas hus från olika gårdar och ställes samman för att bilda en typisk dalagård från trakten av Ovansiljan. Det typiska är viktigt för Skansens gårdar. Här är det inte främst individen som skall visas utan gårdar som är representativa för en trakt eller en bygd. Med sina många hus från skilda gårdar är Moragården ett mycket bra exempel på denna viktiga skansenidé.

Nävertak

Moragården bjuder också på många goda exempel för den som vill studera nävertak. Nävern är själva skyddsmaterialet som stänger ute regn och väta. För att hålla nävern på plats har man haft olika metoder i skilda delar av landet. Viktigt var att de fyra lagren näver, som lades med insidan uppåt, inte fick fästas med spik eller dymling. I stället användes takved för att hålla nävern på plats. Den kunde bestå av fyrkluvna stockar som lades på nävern och stöddes nedtill av bilad täckbräda som hölls på plats av täckekrokar (Hedningshuset). Annars kunde takveden vara knäppt över takåsen med dymlingar och då behövs ingen täckbräda. En variant av detta kan ses på Back-Mats stuga, där takveden består av bilad plank som täckes av kluvna stockar. Fem av dessa kluvna stockar är knäppta över nocken med dymlingar och bär nedtill täckbrädan, som stöder takveden i övrigt.

Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.

Källa:.